Agility

AGILITY – FART OCH FLÄKT!
Av Emilia Nilsson

Agility är en fartfylld sport för så väl som hund som förare. Sporten går ut på att hunden på snabbast tid och felfritt ska ta sig över olika typer av hinder, förarens jobb är att visa vägen. Agility passar staffen mycket väl då det är en kombination av fysisk och mental träning. Det är dessutom otroligt roligt! För motionären kan det vara en ypperlig sport att utöva men många staffar tävlar idag inom agility med framgång.

Vid första anblick ser sporten enkel ut men har en relativt lång inlärningskurva då alla hinder ska läras och föraren behöver träna teknik. Men när det väl sitter så är det okomplicerat, snabbt och snyggt!
Agility delas upp i två klasser – hopp och agility. I hoppklassen inkluderas hinder, tunnlar, däck och slalom. I agility så är alla dessa hinder med men även så kallade kontaktfältshinder: a-hinder, balansbom och vippbräda. I början av slutet av dessa hinder finns en yta där hunden måste minst träffa med en tass = ett kontaktfält. Det på grund av säkerheten så att hundarna inte skadar sig.
För att träna agility behöver man först och främst lära hunden att följa föraren i både jogg och i spurt. Att ha följsamhet är A och O i många sporter och så väl även inom agility. Sedan behöver hunden lära sig alla hinder också. När hunden kan hinder kan man börja träna mindre kombinationer. Allt eftersom kan man börja träna hela banor. Men det är rekommenderat att man som nybörjare tar hjälp av en instruktör för att få en riktigt bra start. Avslutningsvis är agility en fantastisk sport som utvecklar er som team och staffarna är som gjorda för det!

Några frågor till textförfattaren Emilia som tävlar agility med staffen Hedda:

1. Hur kommer det sig att ni fastnade för just agility?
Vår uppfödare, Elin Lilja, har haft ett stort finger med i spelet. Hon är en rutinerad instruktör och förare som tävlat SM. Från början var Hedda tänkt som lydnadshund men efter Elins introduktion till agility var vi fast, både jag och Hedda. Lydnad gör vi fortfarande men inte lika intensivt och det passar Hedda bättre.2. Berätta om ert tävlande!Jag brottas med tävlingsnerver så jag försöker att inte mäta våra meriter efter tävlingsresultat, vilket är vår största utmaning. Vi började tävla agility först i somras. Vårt bästa lopp var i Kungsbacka där Hedda klev ur slalomet och fick ta om hela men hade ändå tredje bästa tiden av 50 ekipage. Det var tydligt kvitto på hur långt vi har kommit och kan gå!

3. Hur ofta och på vilket sätt tränar ni?
Vi tränar i två träningsgrupper på vår brukshundsklubb, där tränar vi endast banträning. Under högsäsong så tävlar vi nästan varje helg, då försöker vi varva träningarna med detaljer och traillöpning.Under vinterhalvåret har vi vila från banträning. Då lägger vi mer fokus på kondition, detaljer eller helt annan typ av träning så som viltspår eller lydnad. Huvudsaken är att vi har roligt tillsammans och bygger vidare på vår relation!Jag väljer att se agility som en idrott varför vi lägger ned mycket tid på så väl Heddas som min muskulatur. Det kan vara ren fysträning eller exempelvis linlöpning (barmarksdrag).Bästa med agility är att man behöver hålla i gång många bitar samtidigt, det motiverar all annan typ av träning som gynnar agilityn som helhet!

4. Heddas styrkor och svagheter som agilityhund?
Hedda har lätt att tagga till vilket innebär att jag kan ha en väldigt het hund på banan. Det betyder att mattes handling eller kommandon kan bli något sekundära, speciellt om det står en tunnel och bara väntar på att få springas igenom. Kola i öronen någon?Jag föredrar en hund med mycket vilja och motor, det lönar sig i agilityn. Hon väldigt nätt och smidig för att vara staffe vilket helt klart är en fördel när snäva svängar väntar på banan. Men bäst av allt är att hon är snabb som en raket och har lätt för skiftena i farten, det är bara matte som ska hänga på!

Om du vill läsa mer om Heddas träning, kan du göra det här!