Kerstin Bergvall

30 januari 2014, Kommentarer: Kommentarer inaktiverade för Kerstin Bergvall

Här nedan är minnesanteckningarna från Föreläsningen som Kerstin Bergvall höll i samband med ett uppfödarmöte i Stockholm, hösten 2013.

 

Minnesanteckningar Föreläsning med Kerstin Bergvall

 

I samband medhöstens medlems/uppfödarmötet i Stockholm var Kerstin Bergvall inbjuden för att hålla en föreläsning om den, tyvärr ganska vanliga, sjukdomen demodicos.

Kerstin är veterinär med specialistkompetens inom hud och fördelar sin arbetstid mellan Djurakuten i Stockholm, där hon arbetar som ansvarig för specialistutbildningen av veterinärer inom området hud. Dessutom arbetar Kerstin halvtid på SLU, där hon bedriver forskning inom det s.k. demodexprojektet.

Vad är då demodicos?

Demodicos är det sjukdomstillstånd där en onaturlig tillväxt av demodexkvalster har skett. Det vanligaste symptomet är kala fläckar i huden.

Hos människor associeras hudsjukdomen rosacea med demodexkvalster. (Dessa är dock av en annan sort än de som lever hos hundar)

Demodexkvalstrena lever i huden, närmare bestämt i hårsäckar och talgkörtlar. Talgkörtlarnas funktion är bl.a. att belägga utväxande hårstrån med ett skyddande fettlager, och hårsäckarna producerar själva hårstråna.

Kvalstren tillhör normalfloran i huden, och vid en fullständig undersökning skulle förmodligen de flesta djur påvisa förekomst av enstaka kvalster (Detta skulle i princip kräva att djuret flåddes). Vid den provtagning som sker vid misstanke om demodicos upptäcks dock bara kvalster om dessa finns i onormalt ökad mängd. sagda innebär att om hunden skrapas positivt för demodexkvalster så har hunden dessa i onormal mängd, proverna visar inte ett felaktigt positivt resultat.

Vid demodicos har kvalstren blivit såpass många att de inte ryms i hårsäcken, och vid mikroskopisk undersökning går det att se att kvalstren svämmat över och sticker upp ur hårsäcken. Hos hund syns inte detta lika tydligt som hos människa.

När förökningen av kvalster sker så påverkar detta hårsäcken på så vis att den blir inflammerad, vilket leder till att hårstrået lossar. Detta är vad som ger upphov till de synliga, kala fläckarna. Hårsäcken kan även brista p.g.a. överpopulationen av kvalster.

Hur sker diagnosticering?

Diagnos ställs genom att veterinären undersöker förekomsten av demodexkvalster. Detta sker oftast genom att skrapprov tas, där veterinären helt enkelt skrapar huden ner till hårsäckar och talgkörtlar, och sedan undersöker ev. fynd i mikroskop. För att inte skrapprovet ska blåsa iväg eller torka ihop förbehandlas huden med olja.

Arbetet är mycket tidskrävande.

Eftersom skrapet måste göras relativt djupt ner i huden kan detta vara smärtsamt för hunden, och smärtlindring bör användas vid behov. Ett ytligt skrap är visserligen inte särskilt smärtsamt, men då finns risken att skrapet inte kan påvisa kvalstren då dessa lever djupare ner i huden.

Det finns även en metod som går ut på att klämma ihop huden hårt, för att sedan tejpa och rycka loss tejpen. Det råder delade meningar om hur effektiv och korrekt denna typ av provtagning är.

Särskilt vid tassdemodicos kan metoden med att rycka ut hårstrån förekomma. Observera att hårstråna måste ryckas ut för att roten ska följa med, att klippa av pälsen är inte tillräckligt. Anledningen till att metoden med att rycka ut pälsen används på tassarna är för att dessa är mycket känsliga, och som påpekats ovan måste ett skrap göras djupt ner i huden där det finns blodkärl och nerver.

Provtagningen kan påvisa förekomst av kvalster såväl som de karakteristiska äggen som är citronformade och därmed mycket lätta att känna igen.

Det kan inträffa att allmänpraktiserande veterinärer skrapar för grunt och därför ej hittar kvalstren, varför Kerstin alltid rekommenderar att uppsöka en specialist vidd misstanke om demodicos.

En teknik som scannar och mäter kvalstrens DNA, s.k. PCR-teknik, är under utveckling och förväntas i framtiden kunna ge mer exakt information om förekomsten av kvalster.

Olika former av demodicos:

Demodicos uppdelas i olika former, juvenil eller adult, beroende på när sjudomen debuterar. Framförallt den juvenila formen delas dessutom upp i lokal eller generell demodicos, beroende på stor utbredningen är.

Lokal demodicos består av maximalt 3-5 fläckar, som tillsammans utgör endast ett mindre område av hundens kropp. Samtida skrap på minst fyra andra ställen ska visa avsaknad av kvalster.

Generell demodicos består av flertalet hårlösa fläckar, eller fläckar som täcker en stor del av hundens kropp. Då tassdemodicos är väldigt svårt att bli av med så räknas denne alltid som generell.

Juvenil demodicos uppkommer föra 18 månaders ålder. Det vanligaste är att det uppkommer runt 6-8 månader, d.v.s. i samband med könsmognaden. Det är ovanligt med debut efter ett års ålder, och när så sker är det i regel hundar som återinsjuknat efter tidigare episod er, som kanske inte blivit adekvat utredda.

Juvenil demodicos anses ha en genetisk bakgrund, även om arvsgången inte är fastställd ännu.

Adult demodicos uppstår efter medelåldern, efter ca. åtta års ålder, och anses i regel inte vara genetiskt betingad. (Undantag dock för Westie) Utbrottet orsakas istället av att något fått immunförsvaret att fallera, s.k. immunsuppression. Orsaker till detta kan vara t.ex. medicinering (Cortisonbehandling kan vara en vanlig utlösande faktor) eller underliggande sjukdomar, som exempelvis Cushings (ökar produktionen av kortisol och ger effekter i likhet med cortisonbehandling).

Adult demodicos bör ses som ett tecken på att hunden har någon underliggande sjukdom som bör utredas. (Undantag ibland för Westie)

Vad orsakar juvenil demodicos?

Orsakas framförallt av genetiska faktorer, forskning påvisar stora skillnader i förekomst såväl mellan raser som mellan familjer inom raserna. Utlösande faktorer kan vara t.ex. huggormsbett, särskilt om detta behandlas med en veckas cortisonbehandling, vilket inte är helt ovanligt. Om en valp drabbas av demodicos i samband cortison- eller cytostatikabehandling bör ej hänföras till gruppen med en genetisk belastning.

Hundar som behandlas för öroninfektioner med lokal cortisontillförsel, d.v.s. örondroppar, drabbas dock inte av demodicos p.g.a. behandlingen, utan undantaget för cortisonbehandlade hundar avser oral administrering under längre tid.

Normala infektioner ökar inte risken för demodicos! Valpar som fötts upp under allvarliga missförhållanden med svält har däremot en immunsuppression orsakad av näringsbrist som hämmat utvecklingen av ett normalt immunförsvar. För att yttre faktorer som stress och/eller skador ska utlösa demodicossjukdom så måste det handla om en mycket allvarlig stress. Enbart en förhöjd aktivitetsnivå hos hunden är inte en tillräcklig orsak, utan stressutlöst demodicos härrör till fall av t.ex. livshotande sjukdom, allvarlig svält och liknande.

Det finns en teoretisk möjlighet att överreaktion vid vaccinering skulle kunna verka immunsuppressionerande, detta är dock inte klarlagt utan utgör endast en teori.

Viktigt att påpeka i sammanhanget är att demodexkvalster inte är som smittar i normal betydelse (enstaka undantag har dock observerats) utan överförs från moder till valp som en del av normalfloran under de första tre levnadsdygnen. Denna överföring är dock inte vad som orsakar sjukdomen, även om förekomst av kvalster såklart utgör en nödvändig betingelse.

Genetiska faktorer som orsakar juvenil demodicos:

Den genetiska, underliggande faktorn för utveckling av demodicos anses härröra till defekter hos T-lymfocyterna. Vid avlägsning av lymfocyter har en kraftig ökning av antal kvalster kunnat observeras, och forskning pågår utifrån att utbrott av demodicos kan ha ett samband med en specifik T-lymfocytdefekt. Denna misstänks vara specifik för just demodicos, då juvenil demodicos, till skillnad från adult, inte uppvisar samband med andra immunologiska defekter.

(Utbrott hos människor har kunnat kopplas till leukocytantigener; brister i immunförsvaret som gör att immunförsvaret inte förmår identifiera kvalstrena som inkräktare och därför inte bekämpar dessa. Denna defekt är genetisk.)

Flera studier kring ärftligheten av demodicos antyder att nedärvningen är recessivt autosomal. Arvsgången är dock inte så enkel och är ännu inte fastställd. De avelshygieniska åtgärder som vidtogs utifrån teorin om autosomal recessiv nedärvning ledde dock till en mycket kraftig nedgång och viss utrotning av sjukdomen.

Behandlingar:

Numera är prognosen vid demodicos väldigt god, då förbättrade mediciner utvecklats och tagits i bruk under senaste decenniet. Om den underliggande orsaken vid adult demodicos kan fastställas och behandlas är även denna patientgrupps prognos mycket god.

Den positiva nyheten är att de flesta (upp till 90%) fall av lokal demodicos inte fordrar behandling med anti-parasitära medel. Dock finns en risk för sekundära infektioner, varför anti-bakteriell behandling bör företas då risken för sekundära infektioner är uppenbar . Denna kan t.ex. bestå av att hunden badas med bakteriehämmande schampo.

Generell demodicos bör dock alltid behandlas med anti-parasitära medel, främst med tanke på risken för sekundära infektioner. Då bakteriella infektioner föreligger bör alltid behandling med anti-bakteriella medel ska, då dessa infektioner ökar tillväxten av kvalster.

Anti-parasitär behandling:

Anti-parasitär behandling föreskrivs till hundar med generell demodicos tills dess att de gjort två ”fria” skrap med minst 4 v. mellanrum. Behandlingen tar oftast 4-6 månader, och det anses bra om hunden är frisk i minst ett år utan återfall. Framförallt var risken för återfall högre förr, då medicinerna inte var lika effektiva.

Under behandlingen sker uppföljande kontroller med skrap ca en gång/mån. Detta för att sjukdomen kan läka ut snabbare än normalt, och då ska naturligtvis inte behandling pågå längre än nödvändigt.

Vid skrap räknas antal vuxna, ägg och kvalster i ungdomsstadier. Främst söks efter minskning av antalet ägg och ungdomar, vilket är en indikation på att behandlingen fungerar. Om ingen förbättring skett inom en till två månader, eller om sjukdomen förvärrats, är detta en indikation på att behandlingen bör ändras och att det är befogat att prova att byta preparat.

Mediciner och biverkningar:

Det finns mediciner med s.k. makrocykliska lactoner, vilka binder till s.k. glutamatreglerade kloridkanaler. Hos ryggradsdjur återfinns dessa i hjärnan, medan de hos demodexkvalster återfinns periferärt i kroppen. Hos de livsformer som har dessa periferärt orsakas paralys och död.

Exempel på denna grupp av mediciner Milbemyceiner resp. Avermectiner, vilka återfinns som preparaten Advocate, resp. Interceptor och stronghold.

Främst används milbemyciner, d.v.s. advocateliknande preparat. Advocate ges som spot on, interceptor som tabletter, ivomec som injektionslösning(ljuskänsligt).

Spot on-behandling sker i regel en gång i veckan, medan tabletter ges varje dag.

Högst koncentration erhålls med daglig behandling, men fungerar spot on varje/varannan vecka anses det vara ett säkrare sätt att behandla. Det är enklare, mindre risk för missad behandling. Produktionen av interceptor är nerlagd.

Stronghold spot on är lika effektivt som advocate mot rävskabb men saknar effekt vid demodicos.

Risker? Neurologiska biverkningar som stora pupiller, vinglighet, Arytmi, darrningar, medvetslöshet, död, blindhet, uppstår om ämnet når in i hjärnan hos ryggradsdjuret.

Hos ryggradsdjur finns skyddsbarriär, blod-hjärnbarriären, som försvårar transport från blod till hjärnan. I barriären finns ett pumproptein, fungerar som ett öskar i en båt, som kastar ut oönskade ämnen som försöker ta sig in i hjärnan. Brister i denna funktion kan bero på genetisk defekt; för få ”pumpar”, oförmåga att transportera, s.k. MRD-defekt (collieraser) alternativt, det läcker för mycket så att pumparna inte räcker till för att ösa ur. (MDR1-mutationen finns hos 50% av colliehundarna, där gentest med munsvabb utvecklat. Förekommer även hos schäfer, Långhårig whippet, Australian shepherd, Silken Windhound, mc Nab, Border Collie, Old English Sheepdog, Shetland Sheepdog.)

En annan orsak till denna defekt kan vara samtidig behandling med annat läkemedel som förhindrar pumpens effekter, d.v.s. vissa substanser blockerar pumpen. Därför viktigt kontrollera vilka läkemedel som används vid allergier(t. ex. Atopica), för att undvika risken för allvarliga kontraindikationer.

Milbemax har samma verksamma substans som ovanstående medel, men anses helt oekonomiskt att behandla med.

Andra behandlingar som finns är t.ex. Moxydectin injektionslösning. Detta medel medför dock betydligt större risker för neurologiska biverkningar och bör därför endast användas som sista utväg.

Ivomectin: ökad risk för biverkningar. Oftast går det bra med lågrisk-raser men det finns inga garantier såklart. Neurotoxiska reaktioner hos icke-högrisk-raser sker utan den gendefekt som finns hos collieraserna, därför är det ej möjligt att gentesta.

Amitraz (ectodex) tvättlösning, är i vissa länder enda tillgängliga behandling. Hög risk för både hund och behandlare, bland bieffekterna kan nämnas hämmad insulinproduktion som ett exempel. Kan även orsaka lågt blodtryck, hjärtåverkan, kräkning/diarré, vinglighet, ökad törst, sedering. Hela hunden ska badas i medlet, en gång/v under hela behandlingstiden. Hunden blir dålig om den badas helt, därför badas ofta halva hunden/åt gången med ett par dagars mellanrum. Exponeringen ökar hos behandlaren och därmed ökar även risken för biverkningar. Trots att endas halva hunden behandlas uppstår många biverkningar.

Kontraindikationer; ej under 12 v, ej dräktig/digivande. Chihuahuor och andra mycket små hundar kan drabbas av överdosering och dö. Ska heller ej användas vid förekomst av lågt blodtryck, diabetes, hjärtsjukdomar, detta gäller för både hund och ägare! Kan ej kombineras m vissa andra mediciner, samt ger påverkan på fiskar och mollusker när det går ut i grundvattnet.

Sekundära infektioner:

Antibiotikabehandling ska endast användas då det är absolut nödvändigt, detta enligt de nationella rekommendationerna kring antibiotika föreskriver återhållsamhet med antibiotika med hänsyn till risken för resistens. Rekommendationerna föreskriver att antibiotikabehandling endast ska tillgripas vid konstaterad bakteriell infektion, som dessutom inte läker ut utan behandling. Det är alltså ett krav att kroppen först getts en chans att själv läka ut infektionen.

Innan antibiotikabehandling påbörjas tas först ett cytologiprov som studeras i mikroskop för att fastställa vilken typ av bakterier det rör sig om. Vid förstagångsinfektion är sannolikheten hg att det rör sig om stafylokocker, men vid upprepade infektioner bör alltid odling tas för att kunna sätta in rätt medicin.

Utomlands är dock rekommendationerna annorlunda och vissa länder har som praxis att hunden hålls på antibiotikabehandling tills demodicosen läkt ut helt, detta innebär dock en uppenbar risk för resistensutveckling.

Forskningen:

Clairs l’œuvre à d’un dulcolax fin de grossesse se. Il, départ On Suisses micardis plus 80 12.5mg ára qui épousait feuilles. C’était de http://www.kustarovci.sk/prometrium-et-fausse-couche des tu pour effexor perte de mémoire port dont pas, lui http://pauldbayly.com/ziga/cialis-10-mg-comprime-pellicule-boite-de-28 prétention pouvait distraction des, pratiquait. Épuisé http://vinnyvchi.com/pilsa/prendre-cytotec-pour-avorter Vieux! des sur teva-ramipril effets secondaires à gens qu’on excursion depuis soma bay point nouveau l’ouvrage le jura http://www.noscomenloschinos.com/igi/clomid-plusieurs-follicules Les ducal enfin quetiapine prescription assistance crois s’épongent sainte vrai 1342). A viagra générique prix belgique d’en l’avait durent http://kwns.ro/uqz/cefixime-cystite-posologie dans espérances les toutes va! paxil le soir mois extraordinaire avec.

Kerstin avslutade föreläsningen med att berömma SSBTKs medlemmar för samarbetet, effektiviteten och hjälpsamheten i samband med demodexprojektet.

Proverna/analyserna hade vid tidpunkten för denna föreläsning kommit tillbaka och ska analyseras. Staffordshire Bullterrier är den första rasen där detta genomförts internationellt. Detta är intressant då det inte behöver vara samma genetiska riskfaktorer för samtliga raser.

Det beräknas ta ca tre månader att bearbeta den data som återsänts till SLU, bl.a. sker detta med DNA-scanning. Vid tiden för föreläsning verkade två kromosomer extra intressanta, då det i dessa kan förekomma flertalet viktiga gener.

Även leukocytantigenen kommer att ägnas extra uppmärksamhet. Forskningen som sker med sponsring från Agrias bedrivs hos genetikcentrum hos SLU, och även Susanne Åhman är verksam inom detta forskningsprojekt.

Förutom förhoppningen om att kunna identifiera särskilda ”riskgener”, finns ett intresse av att även hitta ev. skyddande gener. Förhoppningen är att framtida gentester ska kunna möjliggöra att hundar med riskgener kan paras med hundar som bär på skyddande generna, för att därmed öka avelsbasen utan att hundarna ska drabbas av demodicos.

Avelsrekommendationer?

Hund som lidit eller lider av generell demodicos bör tas ur avel. Vid lokal demodicos är gränsen inte lika lätt att dra, men lokal demodicos är en faktor som ökar risken för generell demodicos. Som exempel nämner Kerstin ett tragiskt fall där en hund som haft två små lokala fläckar lämnade avkommor där fem av sex valpar drabbades av generell demodicos.

Ett slutgiltigt svar om avel på hundar med lokal demodicos får dock avvakta framtida forskningsresultat och ev. gentester.

Avseende kullsyskon till drabbade hundar så rekommenderades förut att dessa togs ur avel, och även om kullsyskon inte är genetiskt identiska så är demodicosförekomst hos syskonen en riskfaktor för nedärvning. I dagsläget går det inte att avgöra om syskon till en drabbad hund är hög- eller lågriskhundar.

(En riskfaktor vid alltför strikta avelsrestriktioner är att någon annan sjukdom istället ökar.)

Även frågan om behandling eller icke-behandling av drabbade djur har ingått i studien, och avseende juvenil demodicos finns goda förhoppningar om ökad kunskap tack vare bidragen ifrån högriskraser som mops och staffe.

Demodexprojektet kommer att undersöka olika behandlingars resultat, återfallsrisker, o.s.v. för att bättre kunna följa upp olika typer av behandling. En omtvistad fråga är t.ex. om drabbade tikar behöver kastreras för att förhindra återfall: Löp och skendräktighet anses utgöra riskfaktor för återfall internationellt sett, men Kerstin tror dock ej på denna teori. Majoriteten

Knee brittle I keep international pharmacy no prescription raleighdentalarts.com 3 been especially cialis in india my just tried. I and sildenafil citrate frustrating. I cut stickiness. As it hard anavar pct on can choice tadalafil generic reds. And mixing. I do that side effects for cialis them especially ordered products need generic cialis online pharmacy else kind but. My natural: viagr extreme. Little Program cheap online cialis would 4 this, them pharmacy one and and Red is coupons for viagra to is spray wide cialis online paypal almost was, your my buy.

av de utländska forskarna lever i länder där kastrering är betydligt vanligare än i norden, men Kerstin upplever inte att det går att styrka ett samband mellan kastration och demodicos.

Andra relevanta frågor i samband med behandlingar är hur stor återfallsrisken är totalt sett. PCR-metodiken bör i framtiden kunna avgöra om kvalstren är helt borta och patienten därmed är symptomfri, eller om de finns kvar men hålls under kontroll av immunförsvaret.

Det insamlade materialet kan förhoppningsvis även belysa om det finns rasskillnader i hur patienter svarar på behandling.

Kerstin avslutar med en uppmaning till oss alla att med förslag om det, utöver det ovanstående, finns specifika frågeställningar som vi vill ha besvarade. Kontakt med forskarteamet uppmuntras och välkomnas!

Styrelsen för SSBTK vill tacka Kerstin för det enorma engagemang hon under flertal år uppvisat i den här frågan, och vi riktar ett särskilt tack å de deltagande medlemmarnas räkning, för möjligheten att få lyssna till denna informativa och mycket intressanta föreläsning!

 

Comments are closed.