Höftleds- och armbågsdysplasi

Höftledsdysplasi
Höftledsdysplasi är en benämning på en felaktig utveckling av hundens höftleder, som förenklat innebär att höftkulan och höftskålen passar dåligt in i varandra. Detta gör att ledytorna slits när hunden belastar leden, dvs när den står och går, och leder till ett onormalt slitage av brosket. Inflammation uppstår och för att skydda sig mot det felaktiga slitaget kommer kroppen att bilda nytt ben. Tillståndet kommer dock aldrig att läka ut, eftersom orsaken, dvs den dåliga passformen mellan ledhuvud och ledskål, inte kan tas bort. Detta leder kronisk inflammation, söndring av brosk och förkalkningar i leden – ett tillstånd som kallas artros. Du kan själv jämföra med om du får ett skavsår på hälen på grund av dåligt anpassade skor, då kommer det först bildas ett sår, sedan kommer huden bli förtjockad för att bättre kunna stå emot slitaget.

En hund med höftledsdysplasi har generellt sett inte symtom av sin sjukdom i ung ålder, utan det är först när förslitningarna blivit så stora att leden tappat merparten av sin funktion, som hunden drabbas av hälta, stelhet och smärta. Höftledsdysplasi förekommer i olika frekvens inom olika raser och vissa raser är mer drabbade än andra. Man har i studier sett att sjukdomen till största del beror på en ärftlig komponent, med polygen nedärvning, dvs många olika gener spelar in. Men det finns också indikationer på att flera olika miljöfaktorer har betydelse för utvecklingen av dysplasi, blandannat hård motion av den unga hunden eller övervikt hos den växande individen.

För att kunna undersöka om en individ är drabbad av höftledsdysplasi röntgar man lederna när bäckenet är färdigvuxet, från 12 månader för de flesta raser och från 18 månader för en del storvuxna raser som har en längre tillväxtperiod. Röntgenbilderna skickas in till SKK där avläsande veterinär bedömer hur stor del av ledhuvudet som ligger i ledskålen, passformen mellan huvud och skål, ev sidoskillnad mellan höger och vänster, och om radiologiska tecken till pålagringar eller ledslapphet föreligger. Graderingen av höftledsstatus sker enligt normer fastställda av FCI, där resultatet graderas efter en 5-gradig skala, från A-E:

  • A normala höftleder
  • B ingen dysplasi
  • C lindrig dysplasi
  • D måttlig dysplasi
  • E höggradig dysplasi

Om leden bedöms slapp, eller om det finns tecken till pålagringar kommenteras också. A och B räknas som normala höftleder, medan C-E innebär dysplasi av olika svårighetsgrad.

 

Armbågsdysplasi
Precis som med höftledsdysplasi, handlar armbågsdysplasi om en felaktig utveckling av armbågsleden, som är mer komplex än höftleden till sin uppbyggnad. Armbågsleden har nämligen tre ben som ledar in mot varandra, är en känsligare led rent konstruktionsmässigt samtidigt som det är den led i kroppen som bär störst vikt. Sker en utvecklingsrubbning här ger den i regel symtom tidigare än en dysplasi som sitter i höftleden gör.

Fragmenterad processus coronoideus (FPC) är den vanligaste rubbningen som förekommer på armbågsbenets spets, i den nedre, främre delen av ledhålan. Osteochondrosis dissecans (OD) är den näst vanligaste rubbningen och sitter på överarmens inre ledrulle i den nedre delen av ledhålan. En tredje tillväxtrubbning är ununited processus anconeus (UPA) är relativt ovanlig och bildar en lös benbit genom en ofullständig förbening av armbågsbenets tillväxtlinje i den övre delen av ledhålan.

Precis som höftledsröntgen, röntgas armbågarna när hunden fyllt 12 månader, eller vid 18 månaders ålder för vissa storvuxna raser. Röntgenbilderna avläses centralt av SKK, precis som för höftledsröntgen. När det gäller avläsning av armbågsleden, bedömer man dock inte dysplasin i första hand, utan graderar istället konsekvenserna av den. Konsekvenserna av en dysplasi, dvs en felaktigt utvecklad led, är artros. Artros syns på röntgen som pålagringar, dvs förkalkningar i leden som kroppen bildat i ett försök att skydda leden mot den felaktiga belastningen som dysplasin innebär.

ED grad 0 – inga påvisbara förändringar
ED grad I – lindriga benpålagringar, upp till 2 mm
ED grad II – måttliga benpålagringar, 2 – 5 mm
ED grad III – kraftiga benpålagringar, över 5 mm

En vanlig myt är att ED handlar om att armbågarna ”slits” pga ålder. Detta är felaktigt, då det måste föreligga en dysplasi, dvs utvecklingsrubbning, för att artros skall kunna uppkomma. En artros progredierar med stigande ålder, eftersom det är en konstant inflammatorisk process. Artrosgraderingen är med andra ord inte ett konstant värde, utan kommer ändras (förvärras) med tiden. Det är därför en god ide att låta en ED-drabbad individ träffa en duktig fysioterapeut redan som ung, för att optimera hundens förutsättningar med rätt träning och eventuella kosttillskott.

Här nedan har vi samlat flera fördjupningsartiklar om du vill läsa mer om HD och ED

Information från UK ang. avel på C-höft

Föreläsning om HD och ED hos staffen av Lars Audell 2012

Om HD, del 1 – Koll på HD

Om HD, del 2, röntgen och avläsning

Om HD, del 3, avel för bättre höftleder

Avel för bättre ledhälsa – lika aktuellt nu som då

Hur utfodring och motion kan påverka HD och ED-utveckling

Mer om röntgen av leder hos hund

Vi i SSBTK har fått frågan från Sofia Malm vid SLU om vi är intresserade av att införa HD-index i vår ras från 1 januari 2018. Index innebär att man, förutom individens eget röntgenresultat för HD/ED, även tar hänsyn till släktingars resultat för att skatta hundens nedärvningsförmåga avseende dessa egenskaper. Observera att rasen inte behöver ha krav på känd ledstatus, för att kunna införa index.
Här nedan hittar du information om index!

Vad är HD-index? Artikel av Sofia Malm

Webutbildning om index från SKK

SKKs skrivelse till JBV gällande avel på C-höft

SKKs information om HD/ED-index

Utvärdering av index 2012-2015 av Sofia Malm