Epilepsi

Med EP, som det oftast förkortas till, menas en sjukdom som karakteriseras av återkommande epileptiska anfall, dvs onormala urladdningar i hjärnan. Anfallen kan yttra sig som kramper i hela eller vissa delar av kroppen, olika grad av förändrat medvetande och/eller som olika beteenderubbningar. Rasen är tyvärr drabbad av en ärftlig form av epilepsi, där rasklubben vill samla in blodprov till ett pågående forskningsprojekt.

Sjukdomsformer

Primär epilepsi

Det finns primära och sekundära former av epilepsi. Återkommande kramper är typiska för båda. Ärftliga och medfödda faktorer ligger bakom den vanligaste formen, primär epilepsi som även kallas idiopatisk epilepsi.
De första anfallen kommer i höjd med könsmognaden men de kan, mer sällan, debutera redan vid sex månaders ålder och även senare i livet, när hunden är ett par år gammal. Anfallen pågår oftast mellan en halv och ett par minuter.

Förvärvad epilepsi

Sekundär epilepsi är en förvärvad sjukdom som orsakas av någon bakomliggande rubbning. Det kan vara hjärt-, lever- eller njursjukdom, skallskada, syrebrist i hjärnan, för lågt blodsocker, inflammation eller tumör i hjärnan. En hund som drabbas av förstagångsanfall i mycket hög ålder har oftast en sekundär epilepsi, där hjärntumör är den vanligaste orsaken.

Rasens epilepsi

I majoriteten av de fall som rapporterats in till rasklubben har sjukdomen debuterat sent, de flesta mellan 3-5 års ålder. Detta innebär förstås stora bekymmer avelsmässigt då de flesta avelsdjur har sin debut före 5 års ålder och ofta även före 3 år. Något av en gemensam nämnare verkar vara att stress och/eller långvarig smärta utlöst det första anfallet. Sjukdomen verkar alltså kunna ligga latent och triggas igång av just bl a ovan nämnda orsaker.

Vad gäller spridningen i rasen så finns EP i de flesta linjer och i alla länder.  Innan något DNA-test finns tillgängligt är det bästa sättet att, förutom att naturligtvis inte använda drabbade individer i aveln, även nogsamt se över nära släktingar. Att öka användandet av hanhundar över 5-6 år är en klok åtgärd. Mer om avelsrekommendationer längre ned på sidan.

Forskning och kartläggning

Forskning om epilepsi hos staff

I Finland där rasen haft många drabbade fall, bedrevs i flera år en forskningsstudie där man kunde lämna in blodprov. Målsättningen med studien var att identifiera sjukdomsalstrande gener och på sikt kunna ta fram ett DNA-test. Tyvärr var underlaget för litet, och rasen ingår numera inte längre i studien.
Rasen kan dock komma att inkluderas igen, ifall vi kan presentera ett antal drabbade invidider som kan lämna blodprov. Detsamma gäller även för en svensk studie vid SLU. Rasklubben vädjar därför till uppfödare och staffeägare att rapportera in sjukdomsdrabbade individer till hälsoformuläret, se nedan.

Staff med epilepsi? Rapportera in den i Hälsoformuläret!

Om du har en staff med av veterinär konstaterad epilepsi vill vi att du rapportera in den i vårt Hälsoformulär. Inrapporteringen kan göras anonymt, du bockar i en ruta om det är okej att bli kontaktad för att lämna blodprov, om det i framtiden skulle bli aktuellt. Informationen från Hälsoformuläret lagras i en molntjänst och skickas in automatiskt, utan inblandning från någon fysisk person, du kan därför vara trygg med att känsliga uppgifter inte förs vidare till tredje part.

Symtom på epilepsi

Aura, förkänning
Många hundar ändrar humör när ett anfall närmar sig. De kan uppleva aura, symtom som förvarnar om att ett anfall skall komma. Aura kan kännas som ett obehag i magen, ge yrsel, hallucinatoriska ljus- eller ljudupplevelser eller en kombination av dessa.

Det latinska ordet aura betyder (ljus-)glimt eller (vind-)fläkt. Hunden kan visa tecken på aura genom att verka orolig och frånvarande, smacka, gäspa, slicka sig om munnen och söka mer kontakt än vanligt. En hund med aura kan kinka, vilja krypa upp i knät eller traska efter ägaren som i trance, med nosen precis i knävecken.

Petit mal, litet anfall
Det lindrigaste epileptiska anfallet kallas – med en term från franskan – för petit (liten) mal (”dålig-”) eller absence (frånvaro).
Petit mal kan yttra sig som en kort stunds psykisk avtrubbning. Plötsligt stannar hunden upp i steget – blir som en stillbild. Under några sekunder tycks den göra en kort mental resa i yttre rymden, men återfår medvetandet och fortsätter rörelsen precis där den slutade. Den kan ha ett förvånat och bortkommet ansiktsuttryck, som om den just släppts ner från en rymdsond.

Grand mal, stort anfall
Petit mal kan övergå i ett stort anfall; grand mal. Grand mal-anfall består dels av tonisk kramp med helt stela muskler och dels av kloniska kramper då musklerna omväxlande spänns och slappnar av. Det kan börja med små ryckningar i ansiktet och benen.
Så inträder en tonisk kramp och hunden blir stel i hela kroppen, tappar balansen, tippar över och faller tungt på sidan, ofta med vickande ögonrörelser och huvudet abnormt bakåtvänt. Kloniska inslag visar sig som okontrollerat bensprattel, tuggrörelser med fradga runt munnen och pickande huvud. Ofta töms både tarmen och blåsan.
Anfallet avslutas med långsamma simtag och sökande huvudrörelser. När hunden återfår medvetandet kan den vara vinglig och trött i timmar till dagar.

I sömnen
Om du har en hund med epilepsi behöver du inte vara orolig att den skall få anfall när den springer utom synhåll eller när den badar och simmar. Under hög aktivitet är hundens hjärna så upptagen att den knappast drabbas av kramper.
Förenklat kan man säga att de epileptiska signalerna inte når igenom alla övriga aktiviteter i den alerta hjärnan. Nästan alla anfall inträffar när hunden ligger och kopplar av, ofta just när den vaknar eller när den håller på att somna.

Ljud och ljus
Under ett stort anfall kan hunden verka medvetslös bortom all kontakt men den kan faktiskt ta emot yttre intryck och påverkas av dem.
Starka ljud och skarpt eller flimrande ljus kan förvärra kramperna. Därför bör du röra dig tyst och stilla om din hund får ett anfall. Dämpa belysningen och slå av höga ljud, inklusive mobilsignalen.
Tala hela tiden lågt och lugnande med hunden. Det spelar ingen som helst roll vad du säger till den. Det viktiga är att du har ett vänligt tonfall och att den hör att du är lugn och finns i närheten.

Beröring
Det gör ingen nytta att ta i hunden när den har anfall. Rör den bara om du är helt övertygad att din beröring hjälper den.
Tala, gnola eller markera på något annat sätt att du nalkas så den inte blir rädd. Rör vid hunden försiktigt, först bara med fingertopparna och sedan med lugna, mjuka rörelser. Håll inte fast. Kom ihåg att huvud och öron är förbjudna områden. All beröring av de delarna kan förvärra kramperna.

Akta händerna
Du får absolut inte stoppa föremål eller dina händer i hundens mun. Det är både farligt och dessutom helt onödigt. En hund i kramper tuggar inte sönder sin tunga och den ”sväljer” den inte heller eller sätter den i vrångstrupen.
Hunden kan skada sina tänder genom att tokbita i ett framsträckt föremål eller trasa sönder det och sen sätta det i halsen. Eller ännu värre: du kan få dina fingrar avbitna.

Andra hundar
Om du har mer än en hund måste du bedöma hur den/de andra reagerar vid ett anfall. En lugn och snäll hund kanske tycker den andra hundens kramper är olustiga och pinsamma men den håller sig på sin kant och väntar medan det går över. Hundar i flock kan däremot bli mycket farliga för en krampande hund och även en hund som känner sig orättvist underordnad kan ta tillfället i akt och gå till attack.

Medicinering
En hund som bara har enstaka små kramper per år behöver inte medicineras men om anfallen är större och kommer med bara några veckors mellanrum sätter man in medicin.
De flesta hundar svarar bra på receptbelagd medicin. Rätt dos ställs in individuellt, baserat på effekt, biverkningar och nivån av medicin i blodprov. En hund med många och långa anfall kan få stolpiller som komplement. Stolpiller ges i ändtarmen och har snabb effekt. Man slipper alltså ge tabletter i munnen medan hunden har anfall.
Mellan kramperna är en hund med epilepsi fullständigt normal.

Status epilepticus
Om en hunds anfall pågår en halvtimme eller mer eller många kramper avlöser varandra i snabb takt och de inte svarar på stolpiller kan den behöva vårdas på djursjukhus. Tillståndet kallas status epilepticus. Det är en tung påfrestning på hjärtat och cirkulationen. Dessutom kan kroppstemperaturen stiga till livshotande hög nivå.
Injektion av kramplösande medel direkt i blodbanan kan ges för att kupera kramperna. Som en sista utväg söver man patienten och håller den nedsövd halva eller hela dagar.

Avelsrekommendationer

Svenska Kennelklubbens grundregler säger att avelsdjur skall vara friska. En hund som har epilepsi måste alltså uteslutas ur avel. Här nedan följer ett utdrag ur avelstrategierna från senaste RAS.

Mål:

Öka kartläggningen av förekomsten av idiopatisk epilepsi i rasen.

Strategi:

– använda äldre djur i avel med tidigare utvärderade kullar.
– individ som lämnat avkomma med idiopatisk epilepsi skall inte användas fortsatt i avel.
– individ där kullsyskon lämnat avkomma med idiopatisk epilepsi skall inte användas i avel.
– individ vars mor eller far insjuknat i idiopatisk epilepsi skall inte användas i avel.
– rapportera in drabbade individer till rasklubbens hälsoformulär där sjukdomar registreras efter diagnoskod. Syftet med kartläggningen är att på sikt kunna använda underlaget för forskning.

Läs mer

Finska forskningsprojektet – studien där staffen tidigare ingick
Idiopatisk epilepsi hos hund – en fallstudie
Epilepsi hos hund – en litteraturstudie
Predisponerande faktorer för epilepsi – uppsatsarbete