Epilepsi

Med EP, som det oftast förkortas till, menas en sjukdom som karakteriseras av återkommande epileptiska anfall, dvs onormala urladdningar i hjärnan. Anfallen kan yttra sig som kramper i hela eller vissa delar av kroppen, olika grad av förändrat medvetande och/eller som olika beteenderubbningar. Idiopatisk epilepsi är den, i de flesta fall, ärftliga formen av sjukdomen. Här nedan kan du läsa mer om sjukdomen, symtom och behandling, om det aktuella forskningsprojektet i Finland och vad just du kan göra för att bidra till att forskarna kan nå sitt mål med att ta fram ett DNA-test för att bekämpa den genetiska spridningen av sjukdomen.

OM SJUKDOMEN


Aura, förkänning
Många hundar ändrar humör när ett anfall närmar sig. De kan uppleva aura, symtom som förvarnar om att ett anfall skall komma. Aura kan kännas som ett obehag i magen, ge yrsel, hallucinatoriska ljus- eller ljudupplevelser eller en kombination av dessa.
Det latinska ordet aura betyder (ljus-)glimt eller (vind-)fläkt. Hunden kan visa tecken på aura genom att verka orolig och frånvarande, smacka, gäspa, slicka sig om munnen och söka mer kontakt än vanligt. En hund med aura kan kinka, vilja krypa upp i knät eller traska efter ägaren som i trance, med nosen precis i knävecken.


Petit mal, litet anfall
Det lindrigaste epileptiska anfallet kallas – med en term från franskan – för petit (liten) mal (”dålig-”) eller absence (frånvaro).
Petit mal kan yttra sig som en kort stunds psykisk avtrubbning. Plötsligt stannar hunden upp i steget – blir som en stillbild. Under några sekunder tycks den göra en kort mental resa i yttre rymden, men återfår medvetandet och fortsätter rörelsen precis där den slutade. Den kan ha ett förvånat och bortkommet ansiktsuttryck, som om den just släppts ner från en rymdsond.
Grand mal, stort anfall
Petit mal kan övergå i ett stort anfall; grand mal, det som förr kallades fallandesot. Grand mal-anfall består dels av tonisk kramp med helt stela muskler och dels av kloniska kramper då musklerna omväxlande spänns och slappnar av. Det kan börja med små ryckningar i ansiktet och benen.
Så inträder en tonisk kramp och hunden blir stel i hela kroppen, tappar balansen, tippar över och faller tungt på sidan, ofta med vickande ögonrörelser och huvudet abnormt bakåtvänt. Kloniska inslag visar sig som okontrollerat bensprattel, tuggrörelser med fradga runt munnen och pickande huvud. Ofta töms både tarmen och blåsan.
Anfallet avslutas med långsamma simtag och sökande huvudrörelser. När hunden återfår medvetandet kan den vara vinglig och trött i timmar till dagar.


I sömnen
Om du har en hund med epilepsi behöver du inte vara orolig att den skall få anfall när den springer utom synhåll eller när den badar och simmar. Under hög aktivitet är hundens hjärna så upptagen att den knappast drabbas av kramper.
Förenklat kan man säga att de epileptiska signalerna inte når igenom alla övriga aktiviteter i den alerta hjärnan. Nästan alla anfall inträffar när hunden ligger och kopplar av, ofta just när den vaknar eller när den håller på att somna.


Ljud och ljus
Under ett stort anfall kan hunden verka medvetslös bortom all kontakt men den kan faktiskt ta emot yttre intryck och påverkas av dem.
Starka ljud och skarpt eller flimrande ljus kan förvärra kramperna. Därför bör du röra dig tyst och stilla om din hund får ett anfall. Dämpa belysningen och slå av höga ljud, inklusive mobilsignalen.
Tala hela tiden lågt och lugnande med hunden. Det spelar ingen som helst roll vad du säger till den. Det viktiga är att du har ett vänligt tonfall och att den hör att du är lugn och finns i närheten.


Beröring
Det gör ingen nytta att ta i hunden när den har anfall. Rör den bara om du är helt övertygad att din beröring hjälper den.
Tala, gnola eller markera på något annat sätt att du nalkas så den inte blir rädd. Rör vid hunden försiktigt, först bara med fingertopparna och sedan med lugna, mjuka rörelser. Håll inte fast. Kom ihåg att huvud och öron är förbjudna områden. All beröring av de delarna kan förvärra kramperna.


Akta händerna
Du får absolut inte stoppa föremål eller dina händer i hundens mun. Det är både farligt och dessutom helt onödigt. En hund i kramper tuggar inte sönder sin tunga och den ”sväljer” den inte heller eller sätter den i vrångstrupen.
Hunden kan skada sina tänder genom att tokbita i ett framsträckt föremål eller trasa sönder det och sen sätta det i halsen. Eller ännu värre: du kan få dina fingrar avbitna.
Andra hundar
Om du har mer än en hund måste du bedöma hur den/de andra reagerar vid ett anfall. En lugn och snäll hund kanske tycker den andra hundens kramper är olustiga och pinsamma men den håller sig på sin kant och väntar medan det går över. Hundar i flock kan däremot bli mycket farliga för en krampande hund och även en hund som känner sig orättvist underordnad kan ta tillfället i akt och gå till attack.


Primär epilepsi
Det finns primära och sekundära former av epilepsi. Återkommande kramper är typiska för båda. Ärftliga och medfödda faktorer ligger bakom den vanligaste formen, primär epilepsi.
Alla symtomen som beskrivs ovan är typiska för primär epilepsi.
De första anfallen kommer i höjd med könsmognaden men de kan, mer sällan, debutera redan vid sex månaders ålder och även senare i livet, när hunden är ett par år gammal. Anfallen pågår oftast mellan en halv och ett par minuter. Epilepsi förekommer oftare i vissa raser än i andra.


Förvärvad epilepsi
Sekundär epilepsi är en förvärvad sjukdom som orsakas av någon bakomliggande rubbning. Det kan vara hjärt-, lever- eller njursjukdom, skallskada, syrebrist i hjärnan, för lågt blodsocker, inflammation eller tumör i hjärnan.
De sekundära formerna behandlas inte här.


Diagnos
Diagnosen primär epilepsi kan ställas redan på den typiska symtombilden i kombination med debutålder, kön och ras. Vissa analyser bör dock göras för att utesluta att epilepsin är sekundär till annan sjukdom.


Könsskillnader
Hanhundar drabbas av epilepsi något oftare än tikar. För länge sedan fanns en ras av tveksam härkomst i Sverige, de ”danska pudlarna”: små, knubbiga, vita rufs med ett ben i varje hörn.
En del av hanarna var övererotiska, red på folks armar och ben, på hundar, på katter och på barn. Men just när de mådde som bäst föll de omkull i våldsam epilepsi. De var mycket tröttsamma men blev tack och lov genast bättre efter kastration.


Hemsjukvård
En hund som bara har enstaka små kramper per år behöver inte medicineras men om anfallen är större och kommer med bara några veckors mellanrum sätter man in medicin.
De flesta hundar svarar bra på den receptbelagda tabletten Fenemal®. Rätt dos ställs in individuellt, baserat på effekt, biverkningar och nivån av medicin i blodprov. Om hunden blir slö av preparatet ger man en lägre dos från början och höjer den sen långsamt. En del svårare fall kräver flera mediciner i kombination.
Man får pröva sig fram och balansera fördelar och nackdelar mot varandra. En hund med många och långa anfall kan få stolpiller som komplement. Stolpiller ges i ändtarmen och har snabb effekt. Man slipper alltså ge tabletter i munnen medan hunden har anfall.
Mellan kramperna är en hund med epilepsi fullständigt normal.


Sjukhusvård
Om en hunds anfall pågår en halvtimme eller mer eller många kramper avlöser varandra i snabb takt och de inte svarar på stolpiller kan den behöva vårdas på djursjukhus. Tillståndet kallas status epilepticus. Det är en tung påfrestning på hjärtat och cirkulationen. Dessutom kan kroppstemperaturen stiga till livshotande hög nivå.
Injektion av kramplösande medel direkt i blodbanan kan ges för att kupera kramperna. Som en sista utväg söver man patienten och håller den nedsövd halva eller hela dagar.


Avel
Svenska Kennelklubbens grundregler säger att avelsdjur skall vara friska. En hund som har epilepsi måste alltså uteslutas ur avel.
En parning som lämnat valp(ar) med epilepsi bör inte upprepas och man bör även vara försiktig när man avlar på hundar som är nära släkt med en epileptiker. Hur försiktig man är med avel på släktingarna beror på rasens storlek och avelsbas. Som valpköpare har du rätt att få reda på om valpen kommer från en familj med ökad risk för epilepsi.

EPILEPSI HOS STAFFORDSHIRE BULLTERRIER
I majoriteten av de fall som rapporterats in till rasklubben har sjukdomen debuterat sent, de flesta mellan 3-5 års ålder. Detta innebär förstås stora bekymmer avelsmässigt då de flesta avelsdjur har sin debut före 5 års ålder och ofta även före 3 år. Något av en gemensam nämnare verkar vara att stress och/eller långvarig smärta utlöst det första anfallet. Sjukdomen verkar alltså kunna ligga latent och triggas igång av just bl a ovan nämnda orsaker.
Vad gäller spridningen i rasen så finns EP i de flesta linjer och i alla länder. Att således identifiera någon enskild bakomliggande individ får betraktas som ganska meningslöst. Innan något DNA-test finns tillgängligt är det bästa sättet att, förutom att naturligtvis inte använda drabbade individer i aveln, även nogsamt se över nära släktingar. Att öka användandet av hanhundar över 5-6 år är en klok åtgärd.

EPILEPSIFORSKNING
I Finland bedrivs sedan flera år tillbaka ett forskningsprojekt där staffordshire bullterrier är en av raserna som inkluderas i studien. Forskarnas mål är att kartlägga den genetiska profilen hos drabbade individer inom rasen, jämföra dessa med friska kontroller och på så sätt nå fram till sitt mål att kunna ta fram ett DNA-test som uppfödarna kan använda i sitt avelsarbete, för att på sikt förhoppningsvis kunna minska sjukdomens prevalens i rasen.

Du kan läsa mer om forskningsstudien här.
Forskarna vill ha DIN hjälp för att kunna slutföra sin studie! De behöver blodprover, både från friska och drabbade staffar. Blanketterna finner du här nedan, har du frågor om hur du skall gå tillväga kan du kontakta UK så hjälper vi dig.

Blodprov blankett        Epilepsi blankett

Epilepsi är en mycket allvarlig sjukdom som i de flesta fall slutar med avlivning, och under den tid behandling sker är livssituationen, både för hunden i fråga och dess ägare, oerhört påfrestande.
Därför kan det inte nog poängteras hur viktigt det är med öppenhet och ärlighet kring denna sjukdom.
För att UK skall kunna kartlägga hur utbredd sjukdomen är i den svenska populationen behöver vi få kontakt med alla Er ägare/uppfödare till en epilepsidrabbad hund.

Intressant för UK är även:
Hur gammal var hunden vid sjukdomsdebuten?
Hur utvecklade sjukdomen sig?
Medicinerade Ni er hund?
Upplevde Ni att medicinen fungerade?
Om hunden avlivats pga sjukdomen – vid vilken ålder?

Maila in dina erfarenheter till avel.ssbtk@gmail.com
UK vill noga poängtera att det inte finns någon som helst anledning till att känna skam eller skuld som uppfödare eller ägare till en drabbad hund. Ju öppnare vi är, ju öppnare vi vågar vara, desto bättre.

Artiklar om epilepsi

Idiopatisk epilepsi hos hund – en fallstudie

Epilepsi hos hund och katt